I "Berg och Meltzer i Amerika" härom kvällen åkte de hem till en man som sa sig vara vampyr.
De hängde hemma hos honom, träffade hans "familj" som bestod av ett gäng udda personer som han räddat från ett liv på gatan, och fick vara med när han käkade; alltså sög blod.
Efteråt diskuterar Berg och Meltzer upplevelsen och försöker hitta förklaringen till denna udda livsstil; att han måste vara en sökare som nu hittat en grupp och en identitet. Meltzer menar att det kanske går att jämföra med att heja på Bajen, varpå Berg säger: "Eller så är han en vampyr!".
(E utbrister: "Det där var en riktig Juliakommentar!".
- Jag tar det absolut som en komplimang!)
Meltzers svar på det hela är "Nej". Punkt.
Mitt resonemang handlar inte om huruvida killen faktiskt var en vampyr eller ej, utan inställningen vi har till vår omvärld. Vi är ofta så jäkla bergsäkra (no pun intenden) på att vi vet hur allt ligger till.
Bergs inställning, att det kanske finns saker i världen som vi inte har kolla på ännu, känns så sund i mina ögon.
Conclusion: Vad gött det vore om vi inte förkastade allt vi inte förstår!
Förr i tiden var jorden platt...
